I bland känner jag mig som 12 år.. Speciellt när man får ett sånt här sms:

en bra helg är snart slut.
Som vanligt är mina känslor med överallt.
Men allt som allt har det varit bra, maken och jag har umgåtts, tjafsat, gosat och haft det bra!
Jag har även jobbat, och det var så kul!!!
Ett litet pluss är att jag får pengar också.
Nu slappar jag i soffan med en snarkande katt.
I morgon kommer verkligheten tillbaka..

maken lider av sin fot.
Jag får känslan att vara hon i filmen lida, han SKA stanna här..
Nej, det är skönt att han är här i dagarna två.
Men ibland kommer känslan över mig: är det så här jag/ vi ska ha det?
Ta det lugnt? Kan man det om man är 35...?
Mina känslor kolliderar mest hela tiden..

Torsdags dejt med sonen med soffmys och hänga gubbe.
Ingen vart hängd och vi bara tog det lugnt.
Det blir väldigt tomt när han åker, men jag håller i tanken om att det är det bästa för honom..
Vi ska ses i morgon igen då jag ska köra honom till hans kusin och gå på halloween fest.

Det bästa utvecklingsamntalet men sonen idag. Jag är så enormt stolt över honom, han har verkligen jobbat hårt i skolan och med sig själv!
Det gör mig stärkt att jag gör rätt!
Jag hoppas verkligen det..

Det kan vara bra att leva med sig själv, lagade några matlådor på kvällskvisten.
Nu klarar jag mig några dagar..

Det hade varit lite bättre om jag kunde hålla mig ifrån allt gott, iaf i veckorna så skulle jag komma billigt undan! ?