Jag försöker att köra på som vanligt.

Vara som vanligt, fast än det inte är så.

Oftast så kommer jag undan med det.

Känner oftas inte av att jag inte är frisk förrän efteråt..

Efter jag har gjort det där som jag vill ska funka, vardagen.

Men nu tror jag att det börjar komma ifatt mig.

Har inte kännt mig så bra i flera veckor nu.

Försöker verkligen inte att tänka på det.

Men nu måste jag göra det, annars vet jag inte vad som händer.

Klart jag vill att operationen ska bli av så snat som möjligt, fast det skrämmer mig.

Men det skulle vara enklare för barnen om de börjat skolan igen.

Vill inte att de ska oroa sig så mycket..

Det räcker att jag gör det!