Nu känner jag att jag hittar min plats på jobbet.
Då har jag sagt upp mig..
Det låter tokigt men jag måste göra det som känns rätt för mig just nu. Men jag har lovat mig själv att inte stänga några dörrar!
Så nu sitter jag i min nerslitna soffa och nya fina soffa med mina raggsockor och tänker på maken som svettas i ett 30 grader Thailand!

Hitta sin plats och passa in.
Vara en del av ett sammanhang.
Än så länge så känner jag mig fram.
Märker att min humor inte riktigt går fram.
Orden från en tidigare kolllega viskar då i mitt huvud: alla vet inte att du skämtar..
Kanske ligger nått i det!
Känner iaf en samhörighet med en tidigare plugg kompis, det gör mig glad.

Mest jobb.
Som för de flesta!
Tacksam för att en vän äntligen fått sitt barn.
Glad för jag utvecklas varje dag, privat och på jobbet. Det är så kul!
Älskar människor!
Älskar ensamheten!

Jag är tacksam över att det inte är några konstigheter att jag åker till min son för att ungås en stund på en söndag.
Jag vet att alla inte har det så, därför är jag så tacksam över att det inte är några konstigheter över att jag kommer förbi för en fika eller för att bara slappa till en film en stund.
Jag kan erkänna att jag undrat över om jag kommer in och stör eller blir för mycket!
Men jag har frågar och jag tror att svaren om att det är helt ok är helt ärliga!
Så jag är glad att vi alla vuxna gör allt för att barnen ska må bra utifrån de förutsättningar vi har.
Tacksamhet är den känsla jag bär på!

Men maken på hotell helg i Örebro, med överdrivet många överraskningar.
De kan jag vara utan!
Men de får mig att prioritera mig själv, så trött på drama.
Nu lyssnar jag på bok och njuter av en påtår!

Efter några tuffa dagar återhämtat jag mig genom att odla chili och inviger min nya lampa.

Två veckor in i det nya.
Bättre och bättre dag för dag..
Fortfarande super kul men lite mindre läskigt och lite mer hanterbart.
Är inte helt utslagen när jag kommer hem!