Tog en promenad i nysnön.

Nu har jag kommit igång med promenader, det känns skönt!

Jag är ju en periodare i myckert jag gör.

Håller bara på en viss tid sen bara slutar jag..

Därför  känns det kul att jag är igång.

Jag vet då att förhoppningsvis så håller det i sig en liten tid iaf.

Men det är konstigt hur jag fungerar, förundras själv.

Jag bestämmer mig tidigt att jag ska gå ut på promenad efter jobbet.

Är helt inställd på det.

Men ju närmare jag kommer så börjar tankarna.

-Nja det snöar ju, kanske ska ta det i morgon ist.

Det är som man ser i tecknade filmer ibland.

En ond och en god på vardera axel..

En som säger ja och en som säger nej!

Nu lyckdes jag iaf få ut mig själv.

Och när jag väl är ute är det hur skönt som hellst och blir stolt över mig själv.

Men konstigt nog fortsätter den där  onda på axeln att tjata..

-Kanske ska gå en lite kortare vända.

-Ta inte den vägen för det är så jobbigt.

Brukar försöka att stoppa det där knäppa tankarna!

Lyssnar på radio när jag går och då brukar de försvinna..

Det är ju konstigt!!!